Kapitel 2

Jag förstår inte varför det måste gifta sig överhuvudtaget! Jag befann mig i Caths rum. Sportlovet började närma sig sitt slut utan att någonting särkilt hänt. På förmiddagen hade vi varit på museum och forskat lite för ett skolobjekt. Det är faktisk sant! Vi var på museet hela förmiddagen, sedan hade vi proppat i oss smörgåsar och nu satt vi i Caths rum. Jag hade inte lärt känna Cath förrän vi började i mellanstadiet. Den dagen minns jag tydligt. Vi hade suttit i en gigantisk aula. Jag var livrädd trots att min kusin Ru skulle gå i samma årskurs som jag. Visserligen kände jag några av de andra från lågstadiet, men jag kände mig ändå väldigt ensam. Särskilt när Ru hamnade i en annan klass. Det var då jag fick syn på Cath. Hon satt i raden framför mig och vände sig plötsligt om. Hon såg lika rädd ut som jag kände mig, men hon log ändå. Jag log tillbaka. Sedan började en lärare ropa upp våra namn och berätta vilka klasser vi skulle gå i. Jag hörde mitt namn och gick och ställde mig vid min nya klassföreståndare. Efter en stund insåg jag att Cath hade hamnat i samma klass. Sedan dess har vi varit bästa vänner. - Vad gör de för skillnad om de gifter sig? sa Cath. Jag menar, de umgås ändå hela tiden och Peter är hos er nästan varje helg. - Exakt, sa jag. Varför måste de ändra på någonting? - För de älskar varandra? föreslog Cath. Allvarligt talat, Suzy! Det är jättemånga i skolan som har styvpappor, och de verkat inte störas av det. För att de älskar varandra! Kärlek ... Det kändes lite otäckt. Jag menar, mamma älskade mig. Och hon sa alltid att hon fortfarande älskade pappa. Hur kunde hon älska Peter också? Om hon hade tillräckligt med kärlek över för att älskar honom, betydde det att hon älskade mig och pappa mindre nu? Eller kanske hade hon slutat älska pappa helt, och bara sa att hon gjorde det för att trösta mig? - Du tycker ju om Peter, eller hur? Frågade Cath. - Ja ... det gör jag väl. - Vad är det som är problemet i så fall? Dessutom kommer din mamma att köpa nya kläder åt dig till bröllopet. Och kanske ett par nya skor också. Det måste det väl ändå vara värt? det stämde att jag redan hade funderat på vad mamma eventuellt skulle köpa till mig. Jag undrade även om jag skulle kunna övertala henne att köpe ett par högklackade skor som jag hade sett i en affär. Klackarna var väldigt höga. Jag var inte helt övertygad om att mamma skulle gå med på det, men hoppas kan man ju alltid. - Det är sant, sa jag och log mot Cath. Och du har rätt i att Peter är helt okej. - Då så. - Det är bara så jobbigt med Affie och Indie, klagade jag. - Ja, men du behöver inte bo ihop med dem, eller hur? sa Cath och reste sig. Sluta gnälla! Kom nu så ska vi se om vi lyckas ävertala min mamma att ta med oss till McDonalds.

På måndagen började skolan igen. Det var inte mycket att tala om, bara samma gamla vanliga rutiner. Och precis som jag gjorde nästan varje dag följde jag med Ru hem till faster Liz på eftermiddagen. - Ska du följa med på skolresan till Frankrike? Frågade jag Ru. - Vet inte. - Jag tänker försöka övertala mamma att låta mig åka. - Jaha. - Ska du spela math den här veckan? Ru var bra på fotboll. Faktum var att han var bra på all idrott, vilket bara gjorde det ännu underligare att han aldrig följde med mig ut och sprang längre, utan bara ville vara med sin dödstråkige kompis Marco hela tiden. De enda de gjorde var att titta på tv och spela tv-spel. Tysnad. Jag gjorde ett nytt försök. - Ska du spela match den här veckan? Mot St Michaels? Ru bara fnös. Vad betydde det? Ja? Nej? Bryr mig inte? Jag kom inte med i laget? - Ska du det? envisades jag. - Vad då frågade Ru utan att lyfta blicken från marken. Vi svängde in på gatan där han bodde. - Spela match! upprepade jag. Ska du spela match den här veckan? - Vet inte. Ru sparkade upp grinden och satte nyckeln i dörren. Sedan släppte han väskan på golvet i hallen och försvann uppför trappan. Han rörde sig så snabbt att dörren redan var på väg att stängas när jag kom fram till den. Var var det med honom? - Ru? Suzy? ropade Liz från köket. Hon höll på att packa upp två kassar mat när jag kom in till henne. - Hej raring. Hur är det? - Bara bra, svarade jag och började hjälpa henne. Jag var i LIz kök så ofta att jag kände mig lika hemma där som i mitt eget kök. Hemma hos oss brukade mamma låta matkassarna stå framme jättelänge innan hon packade upp dem. Det var inte för att hon var lat, utan för att hon alltid kom på nån jättebra idè om hur hon skulle kunna använda en tom ketchupflaska eller någonting liknande till ett protjekt i skolan. Då glömde hon bort allt annat. För det mesta slutade det med att jag fick packa upp matvarorna. - Tack, raring, sa LIz och log. Var är Ru? - Uppe, sa jag. Han verkade ha bråttom. Det var knappt han hade tid att prata med mig över huvud taget. Har han problem av något slag? - Ru? Jag tror inte att han behöver ha problem för att vara på dåligt hu,ör nu för tiden. Men om du får veta vad det är som stör honom kan du väl berätta det för mig? Jag är helt slut. Kan du sätta på tevatten? - Visst. När jag hade satt på vatten slog jag mig ner vid köksbordet och betraktade kakan som stod mitt på bordet. Den såg jättegod ut. Jag hoppades att jag skulle få en bit till teet. Som vanligt var jag utsvulten. - Ru? ropade Liz uppför trappan. Om du kommer der får du en kopp te och en bit kaka. Härligt! Jag tackade genast ja när Liz bjöd mig på en bit av chokladkakan några ögonblick senare. Ru kom in i köket och tog sitt te och sin kakbit med en grymtning, sedan gick han upp igen utan att säga ett ord. Konstigt. Förr i tiden skulle han ha satt sig ner med mig och Liz och sedan skulle vi ha pratat om allt möljigt. Men det var länge sedan nu. Hade jag sagt någonting dumt till honom, eller var var det frågan om? - Hur mår din mamma? frågade Liz och lade båda händerna om sin tekopp. - Bra, sa jag. Hon är upptagen med att planera bröllopet. - Det tror jag säkert, sa Liz och verkade stelna till en aning. Det var märkligt, men av någon anledning lät LIz annorlunda på rösten när hon pratade pm mamm aoch Peter nu för tiden. Förändringen hade skett när hon fått veta att de skulle gifta sig. Särskilt annorlunda lät den när hon bara pratade om Peter. Hon blev kortare i tonfallet, och vassare. Förut hade det alltid verkat som om hon gillat Peter.

Förtsättning på kapitel 2 kommer i morgon för måste gå nu.

Bye bye

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  500 inlägg på den här älskade bloggen!! Nu blir det nog inge mera bloggande. Fortsätt följa mig och mitt liv på http://adancelife.blogg.se ...

Hej, jag loggade in på den här bloggen som jag inte har gjort på väldigt länge. Tänkte kolla om jag hade några nya kommentarer och jag hade 2 styckna! Så nu har jag svarat på dom och sen kollade jag statistiken och igår 0 idag 2 högsta den här månade...

Hej, jag har fortfarande läsare på den här bloggen, det märkte jag nu när jag skulle logga in och kolla lite. Känner att jag saknar att blogga ändå lite på den här. Det var min första blogg och jag har haft det bra med besökare och dåligt, kommentare...

Läs min ANDRA blogg ISTÄLLET för den här bloggen! Jag bloggar mer och jag ska bara blogga på den där nu men snälla kommentera på den istället och läs den!! Uppskattar verkligen det!!   http://adancelife.blogg.se http://adancelife.blogg.se htt...

Hej! Nu har jag ju somsagt en ny blogg! adancelife och jag kommer att blogga på den mycket mera än den hära! Men kanske lite bloggning på den här också.. Tävlingen som jag hade flyttas till min andra blogg och Alicia får länkningar där istället!! Glö...