Alla inlägg under september 2011

Av Rebecka - 26 september 2011 19:52

Dagens fråga!

Ska jag blogga mera??

Vet att jag har varit jätte dålig på att blogga på sistonde men jag hinner liksom inte antingen är det skola och efter skolan så är jag med kompisar eller på helgen gör jag annat! Och när jag väl sitter vid datorn så gör jag inte många inlägg och jag glömmer bara bort att göra tidinställda. Ska föröka blogga sy mecket som helst från och med nu! Men vet ju inte riktigt heller vad jag ska blogga om heller! Men men får väl försöka klämma fram nåt "Haha".

Imorgon är det dans så då blir det säkert inget bloggande om det blir nåt så är det väl där på kvällen när jag har duschat och ätit vi får väl se!

Men vet iaf att jag inte hinner och orkar med ett kapitel i boken iaf!


Men jag tänker så här också: Inte så roligt att blogga när jag har 7-10 läsare per dag och nästan aldrig en kommentar så om jag ska bli bättre på att blogga så får ni bli bättre på att läsa och kommentera!!

Ha det jätte bra tills nästa gång!

ANNONS
Av Rebecka - 26 september 2011 19:14

Är det jag som har dålig humor eller är det ni??

Erkänn deen är rolig


ANNONS
Av Rebecka - 26 september 2011 19:06

Alltså ni måste bara få se den hät igen, fast med en annan låt. Skrattar så tårarna sprutar varända gång jag ser det!

Alltså jag ljuger inte jag skrattar ihjäl mig!


Av Rebecka - 26 september 2011 12:46

Hej nu tänkte jag faktiskt ta och skriva av en bok som jag tycker är ganska bra det blir nåt kapitell om dagen..

Alla kommer säker inte orka läsa hela kapitell 1. Men men!


Kapitell 1


Det är ett välkänt faktum att föräldrar finns till enbart för att skämma ut sina barn. Tänk bara på det här: Mammor kritiserar alltud ens kläder och skäller på en när man kommer hem för sent. Helst inför ens vänner så att de ska svida extra mycket. De är även extremt bra på att säga pinsamma saker till ens lärare. Som tillexempel när de plötsligt kommer på att deras dotter en gång för jättelänge sedan sa att hon ville bli kemist, och så tar det upp det en mijon år senare med dotterns kemilärare på ett utväcklingssantal. Snyggt jobbat, mamma. Nu får jag en massa tråkiga tidningar av mr Burner som handlar om provrör, och sedan frågar han om jag har läst dem på nästa lektion ... Kul! Sedan har vi papporna, som finns till för att skärskåda en vänner - både tjejer och killar - och kommentera dem. " är du säker på att det inte är hennes bror som är den där knarklangaren? Han har ju faktiskt en ring i ögonbrynet!" (Min kompis Helen sa att hennes pappa faktiskt sa så om vår andra kompis Jenna och hennes bror. Helt otroligt!) Och Ru (min kusin) säger att pappor tjatar om kläder lika mycket som mammor. Tydligen ska min farbror Joe en gång ha sagt: "Varför kan du inte ha på dig byxor som passar? Jag kan ju se dina kalsonger, för Guds skull!" Ru påstår även att hans pappa tjatar om läxor och alltid frågar var han har varit och vad han har gjort. Pappor är alltså lika hemska som mammor. Personligen har jag inte särskilt stor erfarahet av pappor. Sista gången jag träffade min pappa var för fem år sedan, när jag var åtta. Han gick ut en dag och kom aldrig tillbaka. Jag minns det som om det vore igår och inte för fem år sedan. Jag hade på mig min skoluniform (röd klänning med vit krage - hjälp!) Och satt vid bordet och åt flingor. Pappa gav mig en puss på huvudet och sa: "Vi ses senare, gumman!" Sedan åkte han till tågstationen i sin bil. Det var sista gången jag såg honom. Problemet var att han aldrig kom fram till stationen eftersom han blev tvungen att väja för en liten pojke som sprang ut i gatan efter sin boll. Pappa körde rakt in i sidan på en lastbil och dog. Det hände så snabbt. Ena minuten hade jag en pappa. I nästa minut var jag utan. Till en början förstod jag inte att det verkligen hade hänt, men efter ett tag insåg jag att pappa faktiskt aldrig skulle komma tillbaka. Aldrig någonsin. Självklart grät jag tills jag inte hade nå tårar kvar. Men sedan blev jag arg. Jättearg. På pappa. Jag menar, hur kunde han lämna mig och min mamma sådär? Själv led han ju inte. Rättsläkaren sa att han ote hade känt någonting eftersom han hade dödats omedelbart. Det är möjligt att han inte led, men det gjorde mamma och jag. Jag var bara åtta, men jag var gammal nog att förstå att mamma hade massor med saker som hon måste ta itu med. Jag kommer ihår att hon var tvungen att fylla i många blanketter. Vad de handlade om vet jag inte. Jag fick vara hon faster Liz och leka med Ru medan hon tog hand om det praktiska efter pappas död. jag tror inte att det är många som funderar på min mans begravning innan de fyllt fyrtio. Varför skulle de göra det? Men min mamma var så illa tvungen. Fram till dess hade mamma, som är lågstadielärare, arbetat deltid, men efter olyckan började hon arbeta heltid. Istället för att bli hämtad av henne efter skolan blev jag nu hämtad av faster Liz. Mamma grät mycket också. Jag hade dåligt samveta för att jag inte kunde trösta henne. Men hon kunde årminstånde vara med mig på loven fortfarande, så det var nästan som de alltid hade varit. Nästan. det tog ett tag innan jag vande mig med att det numera bara var mamma aldrig pappa som följde med mig på bio eller till stranden på loven. Det värsta var nästan hur andra människor agerade. Jag antar att folk tyckte synd om oss, och många bettede sig som riktigt idioter. Em del bara ignorerade oss. Bokstavligt talat. Människor som alltid hade hejat på oss vid busshållsplatsen kunde plötsligt uppföra sig som om de fått syn på världens intressantaste affisch inne i busskuren - och inte säga ett ord till oss. Sedan kastade de sig på dubbeldäckaren så fort den kom och skyndade sig upp på övervåningen. De som fortfarande pratade med oss hade en tendens att säga för mycket i stället. "Jag förstår inte hur ni står ut" var den typiska kommentaren. Jag ville skrika åt dom: "Vi har inget val, din idiot"! Men det gjorde jag aldrig. Jag bara log och sa tack och utbytte en blick med mamma. Blicken betydde att vi två visste hur det kändes men att ingen annan någonsin skulle göra det, och att ingenting kunde ändra på det som hade hänt. Sedan fanns det sådana som gav mig pengar. Vad trodde de att jag skulle göra med dem? Köpa en ny pappa? Till en början var det helt okej . Jag köpte godis för pengarna. Men jag insåg snart att pengarna bara var en ursäkt för folk som inte klarade av att säga "Jag tycker att det som hände dig och din mamma är för jäkligt", och då började jag tycka att vuxna var ganska patetiska. Missförstå mig inte. Efter ett tag lugnade allting ner sig. Jag saknade fortfarande pappa, men jag blev liksom van vid att sakna honom, och mamma ich jag klarade oss bra. Jag har ett eget sätt att hantera saknaden efter honom. Om folk visste vad det var skulle de förmodligen tycka att jag är lite galen, men det fungerar för mig. Det var min lärare som fick mig att börja med det direkt efter olyckan. Hon visste hur arg jag var på pappa för att han hade lämnat oss. Alltså föreslog hon att jag skulle skriva ett brev till någon som inte kunde läsa det. Men så en natt kunde jag inte sova. Jag låg i sängen medan tankarna for runt i huvudet. Jag var arg och ledsen på samma gång, och jag kunde inte prata om det med mamma. Till och med då insåg jag att hon hade nog med sina egna problem. Och det gjorde mig också arg! Jag ville att någon skulle komma och ta brt all min sorg och sätta tillbaka pappa i bilen och låta honom ta en annan väg till stationen den där morgonen. Jag vred mig fram och tillbaka i sänge. Vad visste min lärare om vad som pågick i mitt huvud egentligen? Jag bestämde mig för att visa henne hur idiotiskt hennes idè var! Alltså hämtade jag ett block och en penna och började skriva. Det visade sig att jag hade så mycket att säga till pappa att jag inte kunde sluta. Jag skrev och skrev med min långsamma, barnsliga handstil. Just då gjorde det mig mindre arg. Inte på en gång i alla fall. Inte förändrade det någonting heller, förstårs. Men det visade sig att jag faktiskt - löjligt nog - tyckte om att skriva. JAg är en av de där töntarna i skolan som gillar att skiva uppsatser. Faktum är att jag vill bli författare eller kanske journalist när jag blir stor. Hur som helst så har jag fortsatt skriva brev om allt som händer och hur jag har det. Jag undrar ofta vad han skulle ha gjort i olika situationer om han varit kvar i livet. Och det hjälper faktiskt, även om det tog lång tid. Fem år, för att vara exakt. När man väl har skrivit ner orden på papper så får man plats med andra saker i huvudet. Till en början så fick det bara plats med några bra saker där inne. Men med tiden så fick jag allt mer utrymme över för roliga saker eftersom de tråkiga sakerna inte krävde lika stor plats längre. För det mesta skriver jag ett brev i veckan till pappa. jag berättar när jag är ledsen eller är jag har sprungit bra i en tävling (jag gillar idrott också, förutom att skriva) och andra vardagliga saker. Det finns så klart ingen adress att posta breven till, så för tillfället förvarar jag dem i en kartong under sängen. Om min mamma vet om den så har hon aldrig sagt någonting. Jag föröker byta gömställe ofta så att hon inte ska hitta breven. Med åren har det blivit flera kartonger. Som sagt har jag ju vant mig vid att sakna pappa, och det är okej nu. Typ. Jag menar, det finns folk i skolan som inte bor med sina pappor för att deras föräldrar är skilda och så. Men det får åtminstånde träffa sina pappor ibland. Döden är annorlunda. Den är slutgiltig. Och för mig har den blivit normal. I vår nya version av ett narmalt liv (Vad är egentligen normalt?) Har det ingått några pojkvänner till mamma. Det har varit helt okej. Mamma är fortfarande lärare på samma lågstadieskola, och hon är superbra på det. Det märks att hon älskar sitt jobb eftersom hon nästan alltid sitter i köket omgiven av pappersark, tomma yoghurtförpackninfar och klister för att förbereda något projekt till  nästa dag. I hallen brukar det stå en stor plastback med böcker och andra grejer som hon har tagit med sig hem för att gå igenom. Faktum är att det ända negativa jag kan saäga om mamma är att hon är lite för slarvig med yoghurtförpackninarna. Ru säger att jag hr tur eftersom de flästa brukar få skäll av sina föräldrar för att de inte plockar undan efter sig. Hemma hos oss är det snarare tvärtom! Jag tycker om att ha ordning ocg reda i tillvaron. Det ger mig en känsla av kontroll. Men jag är inte så knäpp att jag tycker att det är roligt att städa och diska för det! Som sagt har mamma haft några olika pojkvänner, men den hon har just nu hr hon haft i ett helt år. Han är advokat och heter Peter, och är för det mesta helt okej. Han är ofta hemma hos oss på vardagskvällarna. På helgerna brukar han sova över. Häromdagen var han till och med och hejade på mig när jag sprang. I början av året hände någonting oväntat. Mamma berättade att hon och Peter skulle gifta sig, vilket betyder att Peter kommer att bli min styvpappa. - Visst är det toppen? sa mamma. Peters döttrar kommer att bli dina systrar! 

Hej pappa!

Mamma är nere i köket och bläddrar i en bröllopstiding. De är så tråkiga. Jag frågade henne varför hon måste läsa ännu en. Jag menar, hon har läst böcker, kataloger och tidningar om bröllop ända sen januari! Mamma säger att hon måste fortsätta läsa ifall hon kommer på någon ny idè som hon inte har tänkt på förut. Jag är så trött så allt bröllopstjat så jag nästan ser fram emot bröllopet bara för att få det överstökat. Sedan kommer jag att ha två prinssesor till styvsystrar. Urk! Allvarligt talat, pappa, jag önskar att du kunde träffa dem. De är bara så löjliga! Och vika fåniga namn de har! Arfica och India! Gud så töntigt! Och du och mamma hade döpt mig efter ett semesterställe så skulle jag heta  Camber eller Suffolk! Snälla, ta bort mig härifrån! Jag har träffat Affie och Indie (jag vet, inte mycket bättre, men det är lättare att säga än deras riktigt namn) några gånger nu, men det blir inte enklare för det. Att vara med dem, menar jag. Indie är en aning trevligare an Affie. Hon är älst och jättesöt. Det går inte att förneka. Och jättelång. Hon har snygga kläder också. Hon läser på universitet, och det är kanske därför hon är lite mer avslappnad än Affie. Affie är bara för mycket. Hon är också lång, men är fruktansvärt mallig! Hon ser ut som om hon alltid tycker någonting luktar illa, och som om hon är rädd för att le eftersom det skulle betyda att hon är en vanlig människa precis som vi andra. Peter (oroa dig inte, jag har inet en tanke på att någonsin kalla honom "pappa") skäller aldrig på Affie heller. Ibland är hon så oförskämd! Mot honom, mot mamma, ja, mot precis vem som helst. Hon kan vara så sarkastisk, och ingen säger ifrån. det är inte rättvist! Om jag var lika snäsig emot Peter eller mamma så skulle mamma bli galen! Jag skulle alfrig komma undan med det. Men det gör Affie. Varenda gång! Och så får hon det att låta som om hennes skola är mycket bättre än alla andra skolor. Säkert, Affie! Jag vet att faster Liz inte gillar henne. Hon har bara träffat henne en gång, men det märks ändå. Varje gång hon säger Affies namn grimaserar hon. Liz uppför sig lite konstigt just nu. Förut tyckte hon jättebra om Peter, men nu beter hon sig annorlunda när han är med. Det verkar nästan som hon är arg på honom. Det har varit så ända sedan ammma berättade att de skulle gifta sig. Vad är det med er vuxna egentligen, pappa?  Varför beter ni er som barn hela tiden? Till och med Ru har blivit lite konstig. Förut brukade vi springa i parken flera gånger i veckan, men nu säger han jämnt att han är upptagen, eller snarare så grymtar han det. Det är bara det att jag vet att han inte är upptagen eftersom han alfrig gör någonting. Antagligen ligger han på sängen i sitt rum och tittar på tv, eller så ligger han i soffan i vardagsrummet och tittar på tv där istället. När han inte tittar på tv är han med sin kompis Marco. Och när han är med MArco vägrar han prata med mig! Vad har jag gjort honom? Det är inte mitt fel att han har börjat få finnar på hakan. (variga är det också. Usch!) Cath är åtminstonde inte konstig mot mig. Hon säger att hon ska följa med mig och heja på min nästa gång jag tävlar! Det är en skoltävling om några veckor. Jag tror att det är tjejerna som slog mig i välgörenhetsloppet ska vara med. Den här gången ska jag slå henne! Det är inte långt kvar till bröllopet nu. Mamma sa att om hon och Peter inte gifter sig i början av sommaren så skulle de förmodligen bli tvugna att vänta till nästa sommar. Hon vill inte ha något vinterbröllop. Jag förstår fortarande inte arför de har så bråttom. Varför kan de inte vänta ett år? Jag vet att Peter är okej, pappa. Du och han hade kunnat vara kompisar. Men jag önskar ändå att det var dig mamma skulle sifta sig med.

Puss och kram!

Suzy

xxxxxxxxxxxxx

PS. Jag önskar att du kunde ge min en puss och en kram tillbaka.

 

 

 

Vet att det var ett långt första kapitell och dom flesta orkade säker inte läsa hela men men...

 

Av Rebecka - 26 september 2011 12:37

Hej idag åkte jag hemifrån skolan för kände att jag inte mådde så bra, men varför ska man bli sjuk när man ska göra nåt roligt tillexempel nu vi ska till Turkiet på lördg och så håller jag förmodligen på att bli sjuk, vi måste ju åka ändå men tråkigt om man ska vara sjuk och vara där! Och om jag inte kommer tillbaka till skolan imorgon så får jag ju inte gå på dansen heller för om jag går på dansen så frågar dom andra varför jag inte var i skolan och var på dansen! Lika nu måste ju alla veta varför jag skulle gå hem och dom säger ju nej Rebecka hon var inte sjuk inte, hon gick hem bara ändå för att hon inte orkade vara i skolan nå mera (aa visst va?) Alltså vad tror ni/dom?? Och ja jag skulle ta med mig det där papperet och göra hemma. Om ni så gärna vill veta så åkte jag hem för att jag hade ont i huvudet och jag frös rent ut sagt skit mycket och det känns som om jag har feber! Förlåt till alla andra som inte alls har något med det här att göra men jag vill bara skriva ut mig lite och vet inte riktigt vad jag skulle skriva om men kommer nog att skriva ett till sånt här långt inlägg om ett litet tag, inte för att jag vet vad jag ska skriva om men men får väll bli nåt oviktigt igen då!

Ha det så bra tills dess!

Puss o kram♥

Av Rebecka - 25 september 2011 08:13

God morgon... Varför ska man inte få sova längre än man gör?

Det går ju bara helt enkelt inte! Men idag ska jag nog vara med några kompisar!

Och jag skulle jätte gärna vilja åka till badhuset med dom men mamma börjar 13.00 och får väl inte vara där utan en föräldrer   SNÄLLA MAMMA KAN JAG INTE FÅ DET`? Svara i en kommentar!

Av Rebecka - 24 september 2011 08:40

God morgon alla söta där ute!


Skönt att det äntligen är helg... Idag ska jag nog bara vara hemma och slappa!

Vad ska ni göra?? Fast nu kom jag på jag kanske ska gå och plinga på melle!

Men ja nu måste jag gå..

Ha det bäst..

Puss o kram♥

Av Rebecka - 23 september 2011 20:08

Hej just nu sitter jag och kollar på idol och är super duper glad men jag kan tyvärr inte berätta varför än men... Vad ska ni göra i helgen då? Jag ska inte göra når speciellt tror jag! Idag har jag varit i skolan som vanligt och varit på knoppen å träna för det är bara en vecka kvar tills discot! Lite nervös faktiskt.! (: Ja men nu har jag inte så mycket mer att skriva tror jag! Så vi får höras då..

Puss o kram♥ (:(:

Presentation


Hej där alla glada (och sura) på den här bloggen kan du läsa om min vardag och mitt intresse för dans och så klart mycket annat!!
Enjoy!♥

Fråga mig

25 besvarade frågor

Omröstning

vilken kändis tycker du bäst om?
 Selena Gomez
 Rihanna
 Britney Spears
 Owl City
 Justin Bieber
 David Guetta
 Lady Gaga
 Miranda Cosgrove
 Alexandra Stan
 Adam Lambert
 Beyoncè

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26
27
28
29
30
<<< September 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ rebbesvardag med Blogkeen
Följ rebbesvardag med Bloglovin'

gästbok

Gästbok

Hej! här kan du skriva dit eget gästinlägg!  

Blogkeen

rebbesvardag

Gästbok

hittabloggen.se

GÅ in på den här sidan ocb få flera läsare: http://hittabloggen.se


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se