Senaste inläggen

Av Rebecka - 12 december 2011 19:40

Hej det gick inte att skriva nå mera i ett inlägg så jag fortsätter nu istället!





Sluta nu mamma, annars kommer din mascara att börja rinna. Åk nu så att ni inte missar planet! Över mammas axel kunde jag se Affie och Indie säga hej då till Peter. Sedan kom han fram till mig och gav  mig en kram. De satte sig i bilen och åkte iväg. Hela mitt liv hade förändrats. Igen. Det hade förändrats för alltid och jag kände mig ledsen och tom. - Ge mig en kram, sa Liz. Jag behöver en och Ru vägrar ge mig en, så du har inget val. Jag visste att kram egentligen var för min skull (även om det där med Ru var sant), men det gjorde inget. Jag kände mig lättad över att Liz verkade förstå hus jag kände utan att jag behövde säga någonting. Resten av festen var jag med Cath utan att säga särsklit mycket.


Hej pappa!

Jag älskar dig så mycket.Mamma var vacker idag. Du skulle ha varit stolt över henne. Jag vet att jag har en styvpappa nu, men jag kommer aldrig att sluta älska dig.

Kram, Suze xxx








Så nu det var för långt inlägg i förra så jag var tvungen att göra ett nytt. Men nu har jag ont i ryggen så ska ta och lägga mig i soffan och kolla på tv;)


Ha det så bra tills jag bloggar kanske imorgon:)


Puss☻♥


ANNONS
Av Rebecka - 12 december 2011 17:52

Det var så mycket som hände de sista veckorna på sommarterminen. I skolan var vi på flera klassresor och konserter å sådant. Mamma gjorde likadana saker med sin klass, samtidigt som hon planerade det sista inför bröllopet. Hon var så upptagen med det när hon var hemma att hon hade slutat att prata om flytten. Som tur var hade Peter och mamma så mycket att göra så de hade bestämmt att vänta och sälja vårt hus till efter bröllopet. Däremot berättade Peter att han hade satt ut en annons på sin lägenhet. Jag frågade vad han tänkte göra med alla sina möbler, och han svarade att de skulle magisineras tills vi köpte ett nytt hus tillsammans. Så om hans möbler skulle med till det nya huset, vad skulle då hända med alla våra möbler? Mamma hade spridit ut olika bröllopslistor över hela huset. Vilka hade blivit bjudna och vilka hade varat ja? När skulle allting ske? Vem skulle fotografera? Vilen mat skulle serveras? Och så vidare. - jag försår inte varför hon är så hysterisk, sa jag till Liz en eftermiddag. jag menar, hon har ju planerat ett bröllop en gång tidiager, eller hur? - Inte precis, sa Liz och log. det var någonting nytt för mig! Försökte hon säga att mamma och pappa aldrig hade varit gifta på riktigt och att de hade lurat mig i alla år? Liz verkade kunna läsa mina tankar. - Det är inte som du tror, Suzy, skyndade hon siig att tillägga med ett skratt. - Berätta mer. - Det finns inte så mycket att berätta. Dina föräldrar lärde känna varandra på college, men det var först när de hade tagit examen som de vart kära i varandra. Några veckor senare åkte de till Skottland på semester, och när de kom tillbaka var de gifta. - Va? Bara sådär? frågade jag förvånat. Liz log drömskt. -Ja. Det var väldigt romantiskt, fast det tyckte förstårs inte din farmor just då. Inte Donnas mamma heller, för den delen. De gifte sig helt spontan på ett ställe som heter Gretna Green i Skottland. - Det var alltså jätteromantiskt? Liz skrattade. - Ja, det var det. Men alla var arga på dem när de kom hem. Folk sa att det inte skulle hålla för att de inte hade hunnit känt varandra tillräckligt länge. Att de var för unga. - Men det höll visst! sa jag defesivt. - Ja, det gjorde det, höll Liz med. De var mycket lyckliga. De var de perfekta paret. Vi satt tysta en stund. Det var en tystnad som var både lycklig och sorgsen. till slut bröt Liz den. - Din mamma har alltså varit med om romantiskt bröllop förut, men hon har aldrig haft någon brudklänning eller några foton eller något sådant.- Och de är därför hon är så nervös, konstaterade jag. - Jag tror det, sa LIz och tryckte min hand. Det är nog bäst att vi alla gör vårt bästa för att det ska bli en lycklig dag för henne och Peter, eller hur? i samma ögonblick kom Ru in i köket och grymtade någonting som Liz verkade tolka som "När blir det mat?" Hon svarade och han grymtade igen innan han gick upp för trappan till sitt rum. Knäppt. Mamma och jag kom till slut iväg för att handla mina kläder till bröllopet, och det var riktigt roligt. jag övertalade henna att köpa ett par riktigt coola byxor och en kavaj till  mig. Jag hade ändrat mig om att ha kostym eftersom de jag prövade fick mig att se ut som en polis. Kläderna vi köpte gjorde att jag kände mig mer som mig själv. Mamma var jättefin i sin klänning och sina nya skor. De likande inte alls de kläder som hon vanligtvis brukade ha på sig. Hon såg så lycklig ut, Och de gjort Peter också. Det skulle ha varit omöjligt att inte varit glad för deras skull. Och det var jag verkligen. jag hade tänkt på mycket vad Liz sagt den här gången om att inte leva i det förflutna. mamma förstjänade att ha nån som peter att älska henne. Bröllopet ägde rum i ett stort hus alldeles utanför stan. Cath och jag åkte dit med Liz, Joe och Ru. Det var en plåga att tränga sig in i baksätet med Ru som mycket tydligt förklarat att han hellre ville spela fotboll med Marco. Tills vi kom fram och han fick syn på Affie och Indie, vill säga. De stog i skuggan utanför huset och väntade. Det var en het, solig dag. - Kolla deras kläder! Utbrast Cath när hon fick syn på dem. De var verligen fantastiska. Båda hade klänningar och ursnygga broderade koftor. Inte för att de hade exakt likadana kläder eller nåt sånt fånigt. De såg helt olika ut, men var lika vackra. och för att göra saken ännu värre  hade båda två perfekt gyllenbruna solbrännor. - Äckligt! Väste jag när jag så Rus reaktion. han dreglar ju nästan! Cath skrattade. Det var sant! han gapade stort och verkade inte kunna slita blicken ifrån dem. - Usch! Sa Cath. Ru följde efter Affie och Indie hela eftermiddagen. Jag lade märke till att han faktiskt verkade komma på saker att prata med dem om! hur orättvist var inte det? Mig hade han inte sagt mer än två ord till på flera veckor. Nu hängde tungan ut ur munnen på honom och han lät inte Affie och Indie vara ifred ett ögonblick. Cath och Liz övertalade mig att gå fram till Affie och Indie när cermonin var över. Precis som på Peters födelsedag var Indie pratsam av sig. Hon berättade att hon skulle jobba på en campingplats i Frankrike på sommarlovet. Hon var faktiskt riktigt trevlig och sa till och med att mamma var jättefin. Jag lade märke till att Affie inte hålde med henne. Hon bara surade och höll hårt i Peters arm som om han var hennes egendom och hon inte tänkte låta honom prata med någon annan. Extre pinsamt blev det när fotografen kom fram och sa att han ville ta kort på oss tre tillsammans. Indie stog i mitten och skämtade. jag började tro att hon faktiskt var okej på riktigt. hennes skämt var i alla fall roliga och fick mig att le. Men Affie ville inte ha något med det att göra.Hon klagade till och med när det var dags för att ta kort tillsammans med mamma och Peter. - Den nya familjen tillsammans! sa fotografen. Det fick mig att må lite illa. nu var Affie och Indie officiellt mina styvsystrar. Sedan var det dags för folk att hålla tal. Peter höll ett tal och sa bland annat hur lycklig han var för att ha tre föttrar nu. Liz tryckte min arm och log. Herregud! Sedan var det mamms tur och hon pratade också om hur lycklig hon var. Men hon sa ingenting om pappa. hon var nästan klar när det uppstog tumult bakom henne och hon glömde slutet av sitt tal. Alla vände sig om för att se vart oljudet kom ifrån. Det var Affie, så klart! hon påstog att hon hade bränt sig på ett stearinljus när hon hade böjt sig fram för att ta mat. Visst! Hon ville bara ha uppmärksamhet! Vilken barnunge. Till och med på någon annans bröllop måste hon stå i centrum. Peter såg frustrerad ut och Indie släpade med henne till damtoaletten. jag vill gärna tro att hon skälde ut henne, men vem vet? Mamma bara log som om inget kunde förstöra hennes stora dag. Mamma hade hyrt in en tjej som spelade flöjt på festen. hon hade spelat utanför mataffären en dag och mamma  hde börjat prata med henne. Det var typiskt mamma. Tjejen var jätteduktig och hon hördes hela tiden i bakgrunden medan alla småpratade med varandra. Alla mammas vänner från skolan var där och gav mig komplimanger för hur fin jag var. Liz och Joe berättade pinsmt nog för alla som ville lyssna hur stolta de var över mig. Men innan vi visste ordet av det var det dags för Peter och mamma att åka iväg på sin smekmånad. Peter hade vägrat berätta för någon vart de skulle. Inte ens mamma visste. Han hade bara bett henne att pack inför ett varmt ställe. Vi följde dom till bilen som väntade på att köra till flygplatsen. - Suzy? Suzy, var är du? ropade mamma. Jag skyndade fram till henne. - Här är jag, sa jag och kände med ens att jag var nära att börja gråta. Det var så pinsamt! Jag hade inte trorr att jag skulle känna såhär. Vad var jag för en barnunge egentligen? - Jag älskar dig, mamma. Ha det så roligt. Skicka ett vykort. Hur patetiskt var inte det? "skicka ett vykort?" Hade jag inget bättre att säga? - Jag älskar dig också, Suzy. Massvis. Det vet du väl? - Ja, så klart, sa jag och snörvlade till. 

ANNONS
Av Rebecka - 12 december 2011 15:00

Bra rubrik;)



 Hej nu har jag kommit hem från skit slöjden! Och shit vad våran trä - lärare skällde på mig!!!!! Men jaja nu är mamma och köper pepparkakshus och vi ska bygga ett;) Men tycker ni att jag ska skriva ett kapitel av boken? ok, då gör ja det;) Men nu ska jag ta nåt att äta innan vi gör huset:)


Puss♥

Av Rebecka - 11 december 2011 18:41

Det gick bäst på uppvisningen!! det var jätte roligt och jag var jätte bra (ego jag då;-) )  Men jag tyckte det;) bara att det vart lite stressigt mellan nummerna för vi hade street och sen så var vi tvungna att kuta ner till omkläningsrummet och snabbt byta om, tupera håret och spreja! sen så var vi tvugna att kuta upp!Men nu orkar jag inge mera! Är skit trött!

Av Rebecka - 11 december 2011 09:59

Mamma var helt nipprig den helgen. Hon hade bläddrat i kokböcker hela veckan ocg frågat mig vad jag trodde att Affie och Indie ville ha att äta. Som om jag brydde mig! - Vi måste försöka komma överäns allihop, sa mamma medan hon hysteriskt skrev ihop en shoppinglista. Jag menar, vi måste ge oss själva en chans att lära känna varandra. Vi behöver träffas oftare om vi ska kunna bli vänner. På söndag har vi en chans att ta reda på mer av varnadra. Vänner? Jag tvivlade starkt på att vi någonsing skulle bli vänner. Jag visste att mamma var nervös för att det var första gången hon lagade mat åt Affie och Indie. Tidigare hade hon bjudit på fika, eller så hade vi gått ut och ätit. mamma försökte till och med släpa med mig till affären för att hjälpa henne att handla, men jag klarade mig undan med ursäkten att jag måste träna. Fast efter det hjälpte jag henne med tårtan. På söndag morgon uppförde sig mamma som om hon skulle ha prov i skolan - så nervös var hon! Peter åkte iväg för att hämta Affie och Indie, och medan han var borta hjälpte jag till att duka. Ska jag vara helt ärlig kändes det lättare att hjälpa till än att sätta mig på tvären. Mamma var så nervös att jag tyckte synd om henne. Det var ju bara Affie och Indie, för Guds skull! De var  ite värda det. När jag var klar gick jag upp till mitt rum och ringde Cath. - Vad ska du ha på dig? Frågade hon. - Ett par jeans och en fleecetröja. - Du anstränger dig verkligen, hör jag, sa Cath och skrattade. De kommer väl inte bry sig om vad jag har på mig? Svarade jag defensivt. - Det tro jag faktiskt att de gör, men det är upp till dig. Menade hon allvar? Jag hoppades verkligen inte det. - Mamma håller på att gå upp i limningen. Köket ser ut som ett katastrofområde med bunkar och kastruller överallt. - Du kommer åtminstonde få en gos middag. Det var sant. Mamma stökade alltid till i köket, men till och med när hon  var stressad lagade hon alltid god mat. - Nu hör jag Peters bil, sa jag och gick fram till fönstret. De är här nu. - Då är det bäst att vi slutar prata, sa Cath. Ha det så roligt! - Visst! Suckade jag. Jag väntade så länge jag bara kunde innan jag gick ner. Peter var nervös och inte alls lika avslappnad och rolig som han brukade vara. Det störde mig att han log mot mig när inte Affie och Indie såg. Varför var alla så rädda för de där tjejerna? mamma var precis likadan. Hon ignorerade mig nästan helt och fnissade nervöst så fort hon sa någonting. Och det var ofta efter som hon helt enkelt inte kunde sluta prata. "Vem vill ha något att dricka? Hihi!" "Är det någon som är hungrig? hoppas det! Hihi!" " Har ni lust att sätta er? hihi!" "Vill ni helre stå? Hihi" Affie och Indie sa däremot nästan ingenting, förutom när Peter frågade dom något. Då och då mumlade Affie någonting till Indie som ingen kunde höra. Jag insåg i samma ögonblick som jag fick syn på att jeans och fleecetröja hade varit fel val. Affie  hade på sig ett par ursnygga jeans med mönster på låren. Till dem hade hon en T-Shirt med små speglar på och en matchande kofta. Hon hade även på sig ett par glittriga sandaler som jag skulle ha tyckt var helt fantastiska om de hade varit Caths. Men aldrig att jag tänkte ge Affie en kompilimang. Indie hade på sig en mjukt böljande klänning och ett par sandaler som var lika snygga som Affies. hon såg fantastisk ut. jag hatade båda tvår för att de fick mig att känna mig som en tönt. När vi satte oss ner och åt var det mest mamma och Peter som pratade. Eller rättare sagt, Peter försökte prata de gångerna mamma var tvungen att dra efter andan. Hon bombaderade Affie och Indie med frågor om skolan och universitetet och vad de ahde för hobbyer. Var hon galen? Hobbyer? Trodde hon att Affie och Indie samlade på frimärken, eller vad då? Indie var mycket trevligare än Affie. Hon sa flera gånger att maten var god och frågade mamma on hennes jobb. Mamma frågade om deras mamma och de berättade att hon var advokat. Både mamma och jag visste det sedan tidigare, men det var ett så sätt att få Affie att säga lite mer. Hon pratade länge om hur smart hennes mamma var och hur bra hon var på det hon gjorde och att hon alltid var i tidningen för att hon vann sina mål. Hur är det med din pappa, Susannah? Frågade Affie när hon hade skrutit klart om sin mamma. Vad jobbar han med? Peter hostade. Mamma ryckte till och gav mig en blick som betydde att hon ville ge mig en stor kram. Jag trodde inte för ett ögonblick att Peter inte hade berättat för sina döttrar om min pappa. Särskilt inte med tankte på att Affie aldrig hade nämt honom tidigare. Indie blängde anklagande på Affie. - Jag heter Suzy, inte Susannah, sa jag och läggde ner skeden på desserttallriken. Och jag trodde att du redan visste att min pappa göder gräs. är det någon som vill ha mer chokladpudding? jag kände hur jag blev alldeles röd i ansiktet. Gissa om jag vart arg! Vad brydde sig förästen Affie om min pappa? - Menar du att din pappa är trädgårdsmästare? sa Affie och rynkade på näsan som om det plötsligt luktade hundbajs i köket. Hur kunde du? jag var helt säker på att Peter hade berättat för henne om min pappa. - nej, sa jag och stirrade ner i tallriken medan jag tänkte på vilken häxa hon var. Min papa är död. - Är det någon som vill  ha lite te eller kaffe? Frågade mamma och reste sig upp hastigt. De åkte efter eftermiddagsfikat. Det var en stor lättnad för alla. Peter skjutsade hem dom och mamma och jag städade upp i köket. Själva middagen och fikat hade varit okej. Indie och Affie hade sätt förbluffade ut när de fått reda på att vi hade gjort tårtan själva. Uppenbarligen höll de inte på med sånt hemma hos sig. Indie hade sagt flera gånger att den var jätte god och att vi var jätteduktiga som hade gjort den själva. Affie hade bara tjurat. innan de åkte försökte till och med >Indie be om ursäkt för det Affie hade sagt. Det var snällt av henne. Jag tycker synd om Peter. Det var ju trots allt hans födelsedag. - det var egentligen inte Affies fel, sa mamma när vi plockade in i diskmaskinen. - Ha! Hon visste mycket väl att pappa var död. - Det kommer att bli bättre, fortsatte mamma. När vi har blivit vänner kommer stämmningen att bli mer avslappnad. - De där två är så långt ifårn avslappnade son man kan bli, påpekade jag. De är snobbiga! Inte alls som vi. - Men de är Peters döttrar, sa mamma. - Och? - Alltså måste de vara med som honom... när man lär känna dem bättre. - ja, men jag tror att de brås mer på sin mamma. peter är alldeles för normal. - Suzy, var inte elak! protesterade mamma, sedan skrattade hon. Men visst är de vackra? Såg du deras kläder! Kan du föreställa dom hur deras mamma ser ut? - Ja, det kan jag, sa jag och log. Men jag tror inte hon kan baka en tårta. Vi skrattade båda tåv och sedan gav mamma mig en kram. - Jag har tänkt på en sak, sa hon. De gäller bröllopet. - Vilen överraskning! sa jag och skrattade. Mamma log. - Jag undrar om du kanske vill bjuda Cath så att du har någon att vara med? Jag log också. - Tack, mamma. Det vill jag verkligen! 


´Hej pappa!

Middagen hade inte kunnat vara en större katastrof! Men jag skäms lite grann också. Jag tror inte att jag gjorde mycket för att förbättra stämningen, och det kan inte  ha varit en särsklit trevlig födelsedag för Peter. Det  var nog inte så lätt för mamma heller. Förlåt, pappa. Hur kommer det att bli när vi flyttar? Affie rynkade på näsan åt nästan allt här, som om vi var löjliga och hon var alldeles för fin för att umgås med oss. jag har varit hemma hos Peter. han har fina möbler och det är alltid välstädat i hans lägenhet. Det är elegant där. Affie och Indie är också eleganta. Det är inte mamma och jag! Vi har bekväma gamla möbler i vårt hus. Dina möbler, pappa. Det här är det enda hem jag har haft, och alltid bara kunnat gå runt hörnet för att hälsa på Liz. Jag kommer inte att kunna gå hem till henne på eftermiddagarna om vi flyttar häifrån.Vartända rum i det här huset påminner mig om dig. jag vet att vi har möblerat om i vissa rum sedan du gick bort, men vi har inte bytt ut några möbler. Och jag har inte gjort om någonting i mitt rum. Vi har fortfarande kvar ditt skrivbord på kontoret (även om peter har sina saker där också), det som du brukade arbeta vid. Vi har tillochmed kvar din gamla skrivmaskin. Ibland brukar jag sätta mig vid ditt skrivbord och tänka på dig. jag sitter i din bekväma stol och tittar på alla böcker och anteckningsblock. När jag drar ner luft i lugorna känner jag doften av dig, som om du vore här. Jag vill inte flytta, pappa. 

Puss och kram, din prinsessa. xxxxxx

Av Rebecka - 11 december 2011 09:57

An that´s whart we are! Togheter. God morgon. Nu ska jag nog ta óch skriva nästa kapitel:) Kapitel 6 va? Jaja ses då hej då:)


Puss♥

Av Rebecka - 10 december 2011 20:00

När mamma kom hem den kvällen hade hon massa husannonser med sig. - Hur var det i skolan idag, raring? Frågade hon medan hon gjorde i ordning te. Det märktes att hon inte var intresserad på riktigt för hon fortsatte prata innan jag kunde svara.  - Jag har inte hunnit göra någonting annat än att läsa de här sedan jag kom hem. Hon sköt fram en trave papper till mig på köksbordet. Jag höll på med mina läxor och skulle vanligtvis ha gjort vad som helst för en ursäkt att låta bli. Men aldrig i livet att jag tänker mamma låta tro att jag var intresserad av hennes husannonser. - Vad tycker du om det här? Peter och jag tror att det är värt att ta en titt på, envisades hon. Det ligger här i området, på Ascot Street. Visst är det i närheten av Caths hus? Det var det, och det visste hon mycket väl! Hon försökte bara fjäska för mig. Jag tittade inte ens upp utan låtsades vara helt uppslukad av min engelskläxa. Mamma suckade och drack sitt te medan hon bläddrade bland papperen. Då och då mumlade hon kommentarer i stil med : "Jisses, två badrum" och "Oj, ett garage". Som om jag bryddde mig! och som om hon brydde sig ifall jag brydde mig! Hon var egentligen bara intresserad av Peters åsikter. Till slut tröttnade hon på mig. - Snälla Suzy! Du kan väl åtminstonde titta på det här tillsammans med mig. - Jag har ju sagt att jag inte vill flytta, muttrade jag lågt utan att titta upp från läxan. - Men jag har ju redan försklarat att vi inter har plats för alla här, sa mamma. Inte ens om Affie och Indie kommer hit någon helg då och då.Jag lovar att huset vi flyttar till kommer att vara minst lika fint som det här. - Du förstår ju ingenting!Och samlade ihop mina böcker. Jag tycker om att bo här. Sedan gick jag upp till mitt rum. 


Den kvällen var inte särskilt trevlig. Jag tyckte inte om att bråka med mamma. Det bruckar jag aldrig göra annars. Inte särskilt ofta i alla fall. Jag gillar min mamma och ville egentligen inte gräla med henne. Men det enda hon någonsin pratade om var bröllopet, och nu flytten. Hon frågade nästan aldrig hur det gick med träningen längre. Jag satt på mitt rum och var arg. Arg på mamma och arg på mig själ för att jag hade skrikit åt henne. Men jag kunde inte ta tillbaka orden. Aldrig i livet att jag tänker ge mig och be om ursäkt. Jag ville faktiskt inte flytta. Middagen var hemsk. Inte själva maten, utan att behöva sitta där med mamma och Peter. Peter försökte prata med mig om skolan.Jag ville egentligen inte vara oförskämd mot honom, men jag kunde inte låta honom tror att jag tyckte att det var okej att flytta. Jag ville att han skulle förstå att det var hans fel. Jag tror att alla blev lättade när jag gick upp på mitt rum och stannade där tills nästa dag. Irriterande nog låtsades både mamma och Peter att allt vr som vanligt när vi år frukost nästa morgon. Ingen av dom nämnde flytten. De bara log och pratade om vardagliga saker som vad de sa på radion och vad det skulle bli för väder. jag skulle ha föridraget att de pratade om grälet och inte låtsades som om allt var så bra. Det var uppenbart att de också hade grälat. Jag hade hört som efter det att jag hade gått och lagt mig. De skriker inte när de grälar. Jag önskar nästan att de gjorde de, för då skulle ja ha hört vad de sagt! Men det ända man hör när mamma och Peter bråkar är ilskan, låga röster och låga tysnader. Jag skyndade mig att göra mig i ordning för att gå till Liz och sedan möta Ru. Men när jag kom dit såg Liz överraskad ut och sa att Ru redan hade gått. - Han sa att han inte skulle göra sällskap idag. jag trodde att ni hade bestämmt det i förväg. Hon såg lite arg ut. Jag blev själv ganska arg, men jag ville inte sätta ru i klistret. I stället låtsades jag att jag previs mindes någonting. - Åh nej! Han har rätt, jag ska ju träffa Cath! Jag måste skynda mig. Vi ses senare. Hej då! Jag sprag till busshållsplatsen där både Ru och Cath stod och väntade på bussen. Det var fär jag brukade träffa Cath, efter att ha gårr dit tillsammans med Ru! - Ru! Ru vred huvudet åt mitt håll men såg mig inte i ögonen. Han grymtade bara någonting och fortsatte spela på sin Game Boy med Marco. Men jag tänkte inte låta honom komma undan så lätt. - Du sa inget till mig att du tänkte gå själv till bussen idag, sa  jag anklagande. Han svarade inte. - Ru, jag pratar med dig! Varför väntade du inte på mig? Du sa ingenting om det! - Ge dig, muttarade Ru fortfarande utan att se på mig. - Men vi går ju alltid till busshållsplatsen tillsammans! Marco och Ru började skratta, men Ru sa fortfarande ingenting. - Jag sa: Vi går alltid till busshållsplatsen tillsammans! Upprepade jag. - Jag vet, sa Ru utan att titta upp. Men jag vill inte göra det längre. - Vill inte? Flämtade jagoch kände mig sårad. Sedan när då? Och varför? - Därför att jag inte vill. Skaffa dig ett liv, Suzy, sa ha och flinade. Marco skrattade. Jag kände hur jag rodnade djupt. Det var så oerhört förmjukande. jag hade åkt till skolan tillsammand med Ru hela mitt liv och nu skrattade han mig rakt i ansiktet. Inför andra människor. Han var inte bara min vän, han var min kusin också. det  var menningen att han skulle stå på min sida. - Säg inget mer, Suzy. viskade Cath i mitt öra. Det är han som har problem. Strunta i honom. Jag visste att hon hade rätt, men det gjorde ändå ont. Det var skönt när bussen kom och jag och Cath kunde sätta oss så långt bort från Ru och Marco som det gick. - Men vad menade han egentligen? Klagade jag för Cath när vi klev av bussen. - Han vet nog inte själv vad han menar, svarade hon. Han är ju kille. Killar är konstiga. Det engnar all sin tid åt knäppa saker och tycker att deras skämt är världens roligaste. Resten av tiden fiser och rapar de. Jag var tvungen att skratta. De stämde faktiskt på de flesta killarna i VÅRAN klass. De enda som inte uppförde sig så var plugghästarna som alltis räckte upp handen när lärarna ställer en fråga. - Men han har inte alltid varit så, försökte jag förklara. Förut var vi kompisar. Vi skrattade hela tiden.  - Och du brukade ha flätor och leka Barbie, påpekade Cath. Ta det inte så personligt. han är bara en kille, trots allt. Dessutom får han skylla sig själv om han bara vill vara med Marco hela tiden. - Jag antar det, mumlade jag. Men jag var inte övertygad.


Hej pappa! Varför är allting så jobbit hela tiden? För det första pratar inte Ru med mig kängre. Det enda han vill göra är att vara med den där tönten Marco och räkna sina finnar! Han har blivit jättetråkig. Och för det andra - var beredd på att det blir värre! Mamma säger att vi måste flytta härifrån och bo någon annanstans med Peter. och nu har jag previs fått veta att Affie och Indie kommer hit och äter lunch på söndag för att fira Peters föddelsedag. Det är inte rättvist! mamma tror att jag tänker hjälpa henne laga maten! Eller hur!

Kram, Suze 

Av Rebecka - 10 december 2011 19:57

Jag hittade den!!!! Så nu ska jag nog ta och skriva ett eller ett halft kapitel;)


Bye<3

Presentation


Hej där alla glada (och sura) på den här bloggen kan du läsa om min vardag och mitt intresse för dans och så klart mycket annat!!
Enjoy!♥

Fråga mig

25 besvarade frågor

Omröstning

vilken kändis tycker du bäst om?
 Selena Gomez
 Rihanna
 Britney Spears
 Owl City
 Justin Bieber
 David Guetta
 Lady Gaga
 Miranda Cosgrove
 Alexandra Stan
 Adam Lambert
 Beyoncè

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ rebbesvardag med Blogkeen
Följ rebbesvardag med Bloglovin'

gästbok

Gästbok

Hej! här kan du skriva dit eget gästinlägg!  

Blogkeen

rebbesvardag

Gästbok

hittabloggen.se

GÅ in på den här sidan ocb få flera läsare: http://hittabloggen.se


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se